Följande text skrevs under April-Maj 2020 när jag bodde i Krakow och färdigställdes för ganska exakt två år sedan. Jag gjorde några halvdana försök att få den publicera den någonstans i svensk media men sedan blev den liggande. Tycker såhär i efterhand att den åtminstone blev ett hyfsat intressant tidsdokument. The end of the world as we know it kändes nära då och nu idag så sitter vi med ett tredje världskrig för dörren...

"Man vänjer sig aldrig riktigt vid masker. Eller i vart fall inte i första taget. Min respektive återvänder från ett bunkringsuppdrag till ett av de lokala snabbköpen med barnvagnen full av diverse som vi inte lyckades få med i den senaste hemleveransen. Den ljusblå ansiktsmasken skär sig mot hennes rosa träningsoverallsjacka och får henne att likna någon form av disträ kirurg som gett sig ut i löparspåret med blodet kvar på händerna. Jag vet dock inte om kirurgerna på vare sig Lunds Universitetssjukhus eller de som huserar i operationssalarna här nere i Krakow återanvänder engångsmunskydd efter att ha desinficerat dem i ugnen. Det gör vi. Man vet aldrig hur svåra de kan vara att få tag på med kort varsel och det är dumt att riskera att bli utan med hot om digra böter hängande över sig.

I ett Sverige som man fortfarande inte riktigt vet huruvida man skall sätta ett ”hemma” eller ”borta” framför publiceras debattartiklar av tonåringar som anser att deras förmåga att traggla sig igenom världens slappaste skola utan att hoppa av - och för denna bedrift få klä sig i samma mössa som en gång förtjänades genom godkännande på ett examensprov – kräver stora folkfester i vanlig ordning. Inte kan man väl sjunga om studentens lyckliga dagar genom en ansiktsmask? Återanvänd eller ej. På det stora sociala nätverket kan man också mycket riktigt sedan, på den mycket underhållande sidan med det underbara namnet ’Dyngbaggegalan’, se klipp från Medborgarplatsen i Stockholm där våra framtida stjärnor på den akademiska himlen målbrottar och tuggummituggar sig igenom den ena snillrika teorin efter den andra om varför det här med social distans, karantän och dylika töntigheter inte gäller dem. Naturligtvis med illasittande mössor på ej färdigvuxna pubertetsknoppar och av någon mindre naturlig anledning med standardiserad rinkebyaccent trots misstänkt bleka nunor.

Vi har infört ett slussystem i hallen. Alla matvaror som ska in i köket, hemlevererat eller inhandlat av oss i butik, ska först desinficeras medelst rikligt med ytsprit sprayat på hushållspapper som ska gå några varv över varje förpackning. Min respektive sprayar och gnuggar frenetiskt och ställer sedan på rullbordet från vilket jag plockar och trycker in i vårt alltmer överfulla bunkringsskafferi. Frukt ska tydligen bada i kokhett vatten innan den anses säker men jag har inte riktigt begripit den rutinen fullt ut och gav vår son en banan till frukosten direkt från fruktkorgen utan att vara säker på huruvida den redan var behandlad eller inte. Djävulen bor verkligen i detaljerna. De där små virusparanoida fixa idéerna om att inte peta här och hålla två meters avstånd där. Droppsmittan sköljer över oss likt den vida duschstrålen från slangen jag skapade regnbågar hemma i trädgården med som barn. Aerosolerna gasar oss som AXE Marine i högstadiets omklädningsrum.

Jag språkas vid med en nära släktning i Stockholm: Jomen vi var ute på stan och gjorde det och sedan gick vi i den affären. Ja nu står vi och väntar på vår mat här på Restaurant Myrkotten. Jo men det går bra, visst gör det. Jag tror inte att det är någon fara med det, nej. Vad gör ni med all mat sa ni??? Nej nej nej, det har jag aldrig hört. Ja ja, det kanske jag är men inte sjuttio! Det är några år kvar faktiskt! Man kan ju faktiskt inte stänga ner hela samhället. Hur ska det gå sedan? Då kommer ju smittan bara tillbaka! Bevis och bevis? Är du epidemiolog kanske? I Sverige litar vi på expertisen. Vi har minsann inte ministerstyre!

Snacket gick ett tag innan. Kanske redan innan det första bekräftade fallet i Polen. Före det första dödsfallet åtminstone och sedan började ledningen klokt nog med en del förberedelser. Men det var när det stod klart att regeringen skulle stänga gränserna den helgen som vi alla kommenderades hem. Tag din skärm och gå. Det var en fredagsexodus utan dess like. Ett klimax efter en dag fylld av motstridiga besked och nya bud varannan timme. Det är i skrivande stund snudd på två månader sedan. Lika länge sedan som jag åkte kollektivt eller rörde mig längre än 2,5 km från huset. Huset, ja. Hade det inte varit för vår älskade raggiga, skälliga jättevarg så hade vi kanske hyrt en lägenhet istället. Enklare och billigare på många sätt. Man vägde liksom inte in den där karantänsaspekten 2019. Man hade verkligen ingen koll på den tiden! I takt med vårens ankomst så har det mer och mer blivit en räddning och frälsning ur andras än en nödig hunds synvinkel. För min tvåårige son så måste nog baksidans gräsmatta med sitt hav av maskrosor och den där obestämbara polska blåa blomörten som luktar så gott framstå som vallmofältet Judy Garland med följeslagare störtar ut på i Trollkarlen från Oz. Fast ju längre tiden går så tycker jag att den gigantiska häcken av höga tujor som imponerade så mycket på mig i början mer och mer tenderar att påminna om murar. Så jag känner mig snart mer som Gösta Ekman och Jan Malmsjö iförda randiga fångdräkter dansandes i sina tårtbitsformade rastgårdar i Släpp fångarne loss – det är vår!

Anders Tegnell. Jag lyckades ändå få ner hela 845 ord utan att nämna honom. Hit men inte längre. Ju mer svensk media man utsatt sig för ju mer har det känts som att detta antal ord bara skulle komma att krympa dag för dag. Liksom ingen kom undan politiken på 70-talet så kommer ingen idag undan den expert som tagit dess roll. Medan de polska politikerna stängde gränser, förskolor och förpassade mitt umgänge med kollegorna till Microsoft Teams så satt den svenske imperatorn och filosoferade runt jämlikhetsaspekterna på det där märkliga fenomenet att olika människor ju tenderade att jobba på olika arbetsplatser som såg olika ut. Så hur skulle det se ut om inte alla fick ha lika många fikamöten via Microsoft Teams? Blott Sverige svensk expertis har.

Men åter till maskerna. Vi har inte riktigt haft två månader på oss att vänja oss vid dem. De kom liksom smygandes. Först på någon enstaka flanör man mötte under en hundpromenad – vilket faktiskt ändå framstår som mindre udda i en fortfarande relativt smoggig stad som Krakow än i Sverige – men sedan på fler och fler. Jag hade dragit på mig en suspekt rosa variant i tyg som min respektive så fint sytt ihop, med lite hushållspapper som filter i en ficka mellan mun och yttertyg när jag var tvungen att handla och vackert stått i kö med den på för att ens få komma in i affären. Att se fler och fler som gick runt med dem även ute på gatan kändes oroväckande. Men sedan, för några veckor sedan, kom lagen att den skulle vara på i alla offentliga miljöer. Det är klart man kan vara ute med en hund i över en timme med täckt näsa och mun. Men det avstressande och stärkande momentet liksom försvinner där i flåsandet, kliandet och de tilltagande virusparanoida idéerna om andtäppa och behovet av andetag som en stor stygg varg i färd med att bryta sig in hos en liten gris. Vi kastar numera boll i trädgården och jag är nöjd med kanske 2-3000 på den hetsande stegräknaren min kinesiska mobil av någon anledning lagt på hemskärmen. ”Ring isoleringen och ange när ni tror ni kan behöva mig…”

Uppsittarlördagkväll med några burkar Zywiec och den nya coronatoddyn: Johnny Walker, hett vatten, rikligt med honung och pulvriserad ingefära. Jag knackar ner ett meddelande på det sociala nätverket till en gammal vän i Sverige för lite av det där karantänshänget som hela världen blivit så bra på. Blir direkt ombedd att komma över till den där hårdrockspuben med marint tema i Vasastan. Komplett med aktuell mingelbild. Han tycker vi borde ses snart och uttrycker sin fasta tro på att allt, inkl. ekonomin, ”tar fart” igen. Det hela förmodas vara överdrivet.

Jag har inte räknat antalet steg från det till arbetsplats omgjorda gästrummet till vare sig badrummet runt hörnet eller köket på nedervåningen. Men jag vet att antalet steg som stirrar mig i nyllet med Huaweiens fladdermusögon alltid är långt under 1000 när arbetsdagen är slut och att nacke, skuldror och revben känns stelare och mer värkande dag för dag. Jag hör min son tjuta i bakgrunden någonstans under ett kundsamtal innan det bryts pga usel nätverksuppkoppling. Jag öppnar fönstret och släpper in dammet och det envetna borrandet från byggarbetsplatsen utanför och stannar upp de där tio sekunderna där jag måste tänka efter vad jag nyss gjorde och vad jag precis var på väg att göra innan jag drar ur nätverkskabeln och stoppar tillbaks den. Fokusera. Snurra. Fokusera. Tappa. Upprepa. Scrolla på det sociala nätverket lite snabbt för att rensa tankarna. Femtioelfte artikeln om förrädisk COVID-19 utan klassiska symptom och femtiotolfte om hittills nya, okända sätt din kropp kan massakreras inifrån på om du trampar i fel persons saliv och sedan slickar på din sko. Snurra. Fokusera. Upprepa.

Får en uppdatering av ännu gammal vän sent en lördagskväll. Denna gång på gammeldags telefon. Han vill inte prata wuhan-flunsa eller karantänskris alls utan ärendet rör internhumor, lokal lingo samt nya relationer som uppstått på hemmaplan. Gott så. Kul att folk har kul försöker jag intala mig själv alltmedan jag redogör för det han undrar om, bitandes i min sliriga tunga då och då för att hålla mig till ämnet och lämna maskerna, aerosolerna och lungsoten därhän. Jaså ni har fest där ute i Västerort? Se där. Vilka är där? Några man känner? Jag lyckas i vart fall maskera frågeställningen till att inte handla om det exakta numret i denna fasansfulla folksamling till potentiell smitthärd. När jag till slut nämner något om spridning och dödssiffror i olika länder så äschar han lite lätt och säger att han är dåligt uppdaterad. Jag tror dock att vi lyckades undvika att nämna Tengil och hur hans prognos löd för Törnrosdalen den veckan.

Som uppväxt på ett kargt och klippigt Södertörn med sina tallar på sprickhällarna stupandes ner mot sjön så är man inte riktigt beredd på hur oerhört grön en centraleuropeisk lövskog kan vara i Maj. Jag försöker ta in det. Masken kliar. Jag överväger att begå ett brott och försiktigt nypa tag i snöret runt höger öra och låta den hänga på trekvart runt endast vänster men avstår utan att riktigt kunna motivera för mig själv varför. Eventuellt någon slags ilsket åthutande guide till maskbärande där vikten av att aldrig, aldrig, aldrig under några omständigheter röra vid masken under användning utan endast vid hemkomst och i samband med handdesinficering. Den får klia. Jag får flåsa. Min andedräkt luktar märkligt och jag undrar av vad. Axlarna värker. Munnen är torr. Spänningen släpper tidvis under lövtaket men väl tillbaka innanför tujorna på rastgården så slår den till igen. Barn skriker. Hundar skäller. Luften tar slut trots att masken nu tas av. The trick is to keep breathing.

Jag vaknar kl 03.45 Blir andfådd av att gå till badrummet och lägger mig igen med hjärtklappning. Jag ser en miljard kineser sitta vid ett buffébord på sin mur som slingrar sig likt en midgårdsorm runt jorden, ätandes allt från skallerormar till orangutanger och utdöda jättebältor medans de frenetiskt hostar varandra i ansiktet. Nyheter når mig från Sverige om hur FHM givits såväl beslutande som lagstiftande makt av en snudd på enig riksdag. Endast SD lade ner sina röster medan talkörerna och stöveltrampen från studentfirare, åreresenärer och caféhipsters utanför riksdagshuset växte sig allt mer öronbedövande. En gigantisk Scania kommer åkande över Norrbro och tippar sin last ner i strömmen till vattenfestivalens räkfrossande boråsares jubel. Fast istället för kitschiga plastankor med solbricker så är det små vita bollar med röda svamputväxter på som forsar ut i Östersjön medans Polen i hast lägger ut gigantiska, finmaskiga nät…

Är det värt det? It’s just the flu, bro som någon vis man med bak-och-fram-vänd skärmmössa lär ha sagt. Instängd, isolerad och halvkvävd. Skakad och rörd. Pantad och såld. Varför får inte jag springa runt med de andra små tjurarna och dricka öl på uteservering utan kirurgmask jag också? Polen har i runda slängar fyra gånger så många invånare som Sverige och är betydligt mer tättbefolkat. Dödstalen är de omvända. De totala dödstalen. Sverige Polen 4 – 1. Tjeckien som är jämnstort med Sverige har efter hårda nedstängningsregler liknande de polska hållit nere dödstalen på en tiondel av de svenska. Hoppas fjällresan var spexig värre och att studentmössan inte kliade. De gamla russinen på Springfield Retirement Castle kan ju inte världens modernaste land förväntas släpa på hur länge som helst. De skulle ju ändå dö. Vi förstår så väl. Syrgas hit, nära och kära dit. Vi höll ju iaf gränsen. Öppen.

Jag tar min dagliga Hydroxyzium Adamed till frukosten och andas. Freedom’s just another word for nothing left to lose. I slutändan känns det bättre att ha saker kvar värda att bevara."