Det är alltid 1996 i Bagarmossen

Tänk när de dödas majoritet når upp till 600 miljarder och det har gått 400 000 år. Eller 300 miljarder år! Eller 893425347062492215889225413¹⁰ miljoners miljarder år! När upphör tiden? När började den? Vem fan satte igång klockan?

Så avslutar Charlie Christensen Arne Ankas fiktiva självbiografi Bombad & Sänkt. En av de böcker som gjorde det starkaste intryckte på mitt tonåriga jag. Kanske det allra starkaste faktiskt. Jag har nog aldrig egentligen varit sådär klassiskt intellektuell och bildad som jag ibland velat ge sken av. Kanske också därför jag här också skarvar lite och utelämnar att den allra sista meningen faktiskt är ”Jag har aldrig förstått mig på Freud” då jag ärligt talat inte har en aning om vad Freud har för relation till ovan citerade funderingar kring tiden. Kanske har heller inte Charlie Christensen det och det hela bara är en ironisk släng iom att boken till stor del handlar om mer eller mindre kvasiintellektuella typer. Men lika lite som jag förstår mig på Freud tycker jag mig förstå mig på själva kärnan i resonemanget: tiden.

En mycket viktig del av kvasiintellektualismen är ju de onödiga – och ofta misslyckade - studierna i spridd humaniora. Det var inte överdrivet mycket matnyttigt jag fick med mig i bagaget från min kurs i litteraturvetenskap på Stockholms Universitet något år efter millennieskiftet men något som faktiskt gjorde intryck var första kapitlet ur Erik Auerbachs Mimesis – Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen som ingick i kurslitteraturen. En rätt omfattande sådan naturligtvis. Lustigt nog så har jag precis alla små pocketversioner av de gamla grekernas dramer sparade här i hyllan – då det som vi alla vet endast är dokusåpadeltagare, minimalistiska inredningsbögar och barbarer norr om floden Rhen som ej håller sig med bibliotek i hemmet - men just nämnda Mimesis har av någon anledning blivit liggande hos min ömma moder, varför jag ej kan citera ur den just nu då det skulle behövas. Nåväl. Det kanske faktiskt blir bättre om jag faktiskt redogör för min minnesbild av det lästa än den faktiska texten. Det är ju trots allt den jag burit med mig.
Kapitlet har titeln Odysseus ärr och analyserar ett stycke ur Homeros Odyssén där Odysseus till slut återvänt till sin ungdoms ö Ithaka och i något sammanhang, för att bevisa att han verkligen är den han utger sig för att vara måste visa upp ett ärr han har på benet. Ett liten, men ändock viktig, detalj som för handlingen framåt. Ett fenomen som lika gärna skulle kunna dyka upp i ett modernt verk. Något man avhandlar på någon rad eller två. En person har ett ärr. Ärr är unika. Det är rätt person! Vidare i handlingen. Så gick det dock inte till redan hos de gamla grekerna. Passagen om att Odysseus visar sitt ärr leder direkt över till en beskrivning (berättaren fortsätter sitt mässande på hexameter) om hur Odysseus fick detta viktiga ärr under en vildsvinsjakt och detta upptar flera sidor – eller en himla massa verser, om vi ska vara petiga. De gamla grekerna skrev ju inte böcker utan reciterade epos. Det som skedde under denna vildsvinsjakt i det förgångna ges precis samma vikt som det som sker i berättelsens nu. Som att tiden däremellan inte existerade eller inte gav dessa händelser de olika prioriteter som vi skulle ge dem i ett modernt historieberättande. I det antika Grekland så fanns alla årtal någonstans samtidigt. Detta synsätt jämfördes sedan av Auerbach med Gamla Testamentet som skrevs under samma tid, där vissa delar kan urarta i långa tirader om att Adam var far till Kain som fick en son som hette si som i sin tur fick en son som hette så och så vidare i all oändlighet – och alltid med tillägg hur många hundra år (ja, Gud var mycket generös med livslängder på den här tiden) respektive gubbe blev och den kärnfulla slutkommentaren ”och därefter dog han”. Tiden tickar på. Från A till B till C. Jord skapas. Varde ljus. Sju dagar. Paradis. Syndaflod. Man föds. Man gör saker. Och därefter dog han. Var sak har sin tur.

Jag förstår mig som sagt inte på Freud. Men David Bowie tycker jag mig ha rätt så bra koll på. Denne mans förhållande till tiden brukar väl allmänt anses vara det att han konstant låg snäppet före den. Tidens gång är också ett hyfsat återkommande tema i hans verk, från förändringens snabba vindar i Changes, hur tiden tände ciggen i Rock ’n’ roll suicide till de sju dagarna att leva sitt liv på i Seven från plattan Hours. Samt naturligtvis själva låten med titeln Time. Ett av de allra mäktigaste mästerverken.
Men ingenstans berördes det lika fint i undertecknads öron som på 2002 års Slip Away. Jag hörde den första gången live faktiskt. Under den enda konsert med honom som jag hann med att gå på. Det tillhör ju inte vanligheterna – för mig iaf – att en av de nya låtarna med gammal artist sätter sig så direkt innan man ens har köpt skivan. Heathen hade väl ett drygt år på nacken då och han hade redan hunnit släppa efterföljaren Reality. Men scenshowen var upplagd så att på just denna låt så visades texten rad för rad på videoskärmen med en liten boll som hoppade från ord till ord som på en karaokemaskin. Det fanns ett budskap här som skulle fram. Och jag fick det. Down in space it’s always 1982.

Det är en rätt märklig historia om ett kufiskt barnprogram som gick på någon lokalkanal i New York i brytpunkten mellan sjuttio- och åttiotal med en fryntlig Farbror Floyd och någon slags kasperdockor: Oogie och Bones Boy. En amerikansk Anita och Televinken kanske. Fast förmodligen smartare med högre kultvärde eftersom Bowie enligt ett mellansnack som står att finna i ett YouTube-klipp – jag har inget minne av det från giget jag var på – brukade sitta och kolla på det med Iggy Pop och John Lennon när det begav sig. Bowie refererar till Yankees och Coney Island i ett New York som fortfarande finns där men ändå inte. En undflyende verklighet. En bild som blir grå och suddig.
”Once a time
They nearly might have been
Bones and Oogie on a silver screen
No one knew what they could do
Except for me and you
They slip away
They slip away”

Jag har nog aldrig riktigt greppat det där med när man får sina ärr. Ju äldre jag blir ju mer börjar jag förstå att min syn på tiden inte riktigt går ut på att någon lever, får barn och därefter dör. Allt som hänt finns här samtidigt. Alla tidsperioder är parallella och alla är alltid lika gamla. Vartenda ärr jag fått i alla dessa vildsvinsjakter beskrivs lika målande om och om igen oavsett hur handlingen fortskrider här ute i Gamla Testamentet. Parkerar jag bilen vid studentbostäderna i Björnkulla så borde jag kunna se grabbarna i Myspyspatrullen stövla ut med gitarrer på ryggarna och en kasse Sofiero. Skulle jag köra ner till Folkets Park vid sjön Hulingen i Hultsfred så skulle det finnas en kåkstad av kupoltält där, komplett med vulgärt studentikosa och lokalpatriotiska banderoller och flaggor. I ett kedjehus i Tyresö serveras det fortfarande rykande hett te i brun kanna av keramik framför Rederiet i en oxblodsfärgad hörnsoffa av skinn. Skivor, böcker, tidningar, allehanda kuriosa – det som var bra förblir bra. Det ”var” inte ens. Det är. Upphörde aldrig att vara. Existerar fortfarande. Någonstans.

Detta är ju på många sätt en förbannelse. Förvisso kan folk bli imponerade av vilket minne man har men ibland tycker jag mig också skönja en lite avvisande, distanserad hållning. En nästan skräckblandad förtjusning över hur man kan dyka upp ur en glipa i tid och rum – i synnerhet när man träffar vänner från förr – och agera som att tiden stått stilla när de övriga i sällskapet bekymmersfritt vandrar på i sin linjära tidsuppfattning. Jag kan ibland undra hur det är. Att bara knata rätt igenom livet från A till B till C som vissa tycks göra. Och därefter dör de.

När jag kommit såhär långt i texten så börjar ju den där distanserande känslan växa sig allt starkare. Jag ser framför mig hur ni läsare som orkat ända hit föreställer er mig som Björn Kjellman i TV-filmsversionen av Gardells En komikers uppväxt där han står i en nedsläckt lägenhet och kryssar över ansikten på gamla skolfoton.

”Ibland föreställer jag mig att ni allesammans är kvar därute, i Sävbyholm, att ni fortfarande är tolv år gamla och har cyklar med rocketstyren och hänger vid stationen och Mobilmacken.
Att jag ensam rört mig bortåt.”

Riktigt så illa är det som tur är inte. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte alls kunde relatera till karaktären Juha Lindström och hans eviga ångest över varför i helvete vi blev som vi blev? Men mer om det en annan gång.

Det jag faktiskt kan trösta mig med är det att jag – och Bowie – faktiskt har rätt rent vetenskapligt. Det ljus som skickades ut från planeten Tellus och förorten Bagarmossen 1996 rusar ju faktiskt fram genom universum i en hastighet mer svindlande än vi kan föreställa oss - och någonstans kan det fortfarande ses. Kommer förmodligen alltid att göra det. Liksom Bowie, Lennon och Iggy Pop sittandes på ett golv framför en gammal tjock-TV. Garvandes läppen av sig åt några kasperdockor.

”Oogie knew there's never ever time
Some of us will always stay behind
Down in space it's always 1982
The joke we always knew”

Så är man så djävla efter egentligen?

Jag har aldrig förstått mig på Freud.

PS. Förvånar det er om jag avslöjar hur jag fått lägga band på mig för att inte mata texten med än mer detaljer om litteraturvetenskapskurser, Arne Ankas Stockholm och Bowies diskografi? Det hade kunnat bli minst fyra hexameterverser till om inte ämnet gjort mig medveten om det…

PS II. Ett av mina mål med den här bloggen är att minska ned antalet PS till högst ett.