Följande text skrevs under April-Maj 2020 när jag bodde i Krakow och färdigställdes för ganska exakt två år sedan. Jag gjorde några halvdana försök att få den publicera den någonstans i svensk media men sedan blev den liggande. Tycker såhär i efterhand att den åtminstone blev ett hyfsat intressant tidsdokument. The end of the world as we know it kändes nära då och nu idag så sitter vi med ett tredje världskrig för dörren...

"Man vänjer sig aldrig riktigt vid masker. Eller i vart fall inte i första taget. Min respektive återvänder från ett bunkringsuppdrag till ett av de lokala snabbköpen med barnvagnen full av diverse som vi inte lyckades få med i den senaste hemleveransen. Den ljusblå ansiktsmasken skär sig mot hennes rosa träningsoverallsjacka och får henne att likna någon form av disträ kirurg som gett sig ut i löparspåret med blodet kvar på händerna. Jag vet dock inte om kirurgerna på vare sig Lunds Universitetssjukhus eller de som huserar i operationssalarna här nere i Krakow återanvänder engångsmunskydd efter att ha desinficerat dem i ugnen. Det gör vi. Man vet aldrig hur svåra de kan vara att få tag på med kort varsel och det är dumt att riskera att bli utan med hot om digra böter hängande över sig.

I ett Sverige som man fortfarande inte riktigt vet huruvida man skall sätta ett ”hemma” eller ”borta” framför publiceras debattartiklar av tonåringar som anser att deras förmåga att traggla sig igenom världens slappaste skola utan att hoppa av - och för denna bedrift få klä sig i samma mössa som en gång förtjänades genom godkännande på ett examensprov – kräver stora folkfester i vanlig ordning. Inte kan man väl sjunga om studentens lyckliga dagar genom en ansiktsmask? Återanvänd eller ej. På det stora sociala nätverket kan man också mycket riktigt sedan, på den mycket underhållande sidan med det underbara namnet ’Dyngbaggegalan’, se klipp från Medborgarplatsen i Stockholm där våra framtida stjärnor på den akademiska himlen målbrottar och tuggummituggar sig igenom den ena snillrika teorin efter den andra om varför det här med social distans, karantän och dylika töntigheter inte gäller dem. Naturligtvis med illasittande mössor på ej färdigvuxna pubertetsknoppar och av någon mindre naturlig anledning med standardiserad rinkebyaccent trots misstänkt bleka nunor.

Vi har infört ett slussystem i hallen. Alla matvaror som ska in i köket, hemlevererat eller inhandlat av oss i butik, ska först desinficeras medelst rikligt med ytsprit sprayat på hushållspapper som ska gå några varv över varje förpackning. Min respektive sprayar och gnuggar frenetiskt och ställer sedan på rullbordet från vilket jag plockar och trycker in i vårt alltmer överfulla bunkringsskafferi. Frukt ska tydligen bada i kokhett vatten innan den anses säker men jag har inte riktigt begripit den rutinen fullt ut och gav vår son en banan till frukosten direkt från fruktkorgen utan att vara säker på huruvida den redan var behandlad eller inte. Djävulen bor verkligen i detaljerna. De där små virusparanoida fixa idéerna om att inte peta här och hålla två meters avstånd där. Droppsmittan sköljer över oss likt den vida duschstrålen från slangen jag skapade regnbågar hemma i trädgården med som barn. Aerosolerna gasar oss som AXE Marine i högstadiets omklädningsrum.

Jag språkas vid med en nära släktning i Stockholm: Jomen vi var ute på stan och gjorde det och sedan gick vi i den affären. Ja nu står vi och väntar på vår mat här på Restaurant Myrkotten. Jo men det går bra, visst gör det. Jag tror inte att det är någon fara med det, nej. Vad gör ni med all mat sa ni??? Nej nej nej, det har jag aldrig hört. Ja ja, det kanske jag är men inte sjuttio! Det är några år kvar faktiskt! Man kan ju faktiskt inte stänga ner hela samhället. Hur ska det gå sedan? Då kommer ju smittan bara tillbaka! Bevis och bevis? Är du epidemiolog kanske? I Sverige litar vi på expertisen. Vi har minsann inte ministerstyre!

Snacket gick ett tag innan. Kanske redan innan det första bekräftade fallet i Polen. Före det första dödsfallet åtminstone och sedan började ledningen klokt nog med en del förberedelser. Men det var när det stod klart att regeringen skulle stänga gränserna den helgen som vi alla kommenderades hem. Tag din skärm och gå. Det var en fredagsexodus utan dess like. Ett klimax efter en dag fylld av motstridiga besked och nya bud varannan timme. Det är i skrivande stund snudd på två månader sedan. Lika länge sedan som jag åkte kollektivt eller rörde mig längre än 2,5 km från huset. Huset, ja. Hade det inte varit för vår älskade raggiga, skälliga jättevarg så hade vi kanske hyrt en lägenhet istället. Enklare och billigare på många sätt. Man vägde liksom inte in den där karantänsaspekten 2019. Man hade verkligen ingen koll på den tiden! I takt med vårens ankomst så har det mer och mer blivit en räddning och frälsning ur andras än en nödig hunds synvinkel. För min tvåårige son så måste nog baksidans gräsmatta med sitt hav av maskrosor och den där obestämbara polska blåa blomörten som luktar så gott framstå som vallmofältet Judy Garland med följeslagare störtar ut på i Trollkarlen från Oz. Fast ju längre tiden går så tycker jag att den gigantiska häcken av höga tujor som imponerade så mycket på mig i början mer och mer tenderar att påminna om murar. Så jag känner mig snart mer som Gösta Ekman och Jan Malmsjö iförda randiga fångdräkter dansandes i sina tårtbitsformade rastgårdar i Släpp fångarne loss – det är vår!

Anders Tegnell. Jag lyckades ändå få ner hela 845 ord utan att nämna honom. Hit men inte längre. Ju mer svensk media man utsatt sig för ju mer har det känts som att detta antal ord bara skulle komma att krympa dag för dag. Liksom ingen kom undan politiken på 70-talet så kommer ingen idag undan den expert som tagit dess roll. Medan de polska politikerna stängde gränser, förskolor och förpassade mitt umgänge med kollegorna till Microsoft Teams så satt den svenske imperatorn och filosoferade runt jämlikhetsaspekterna på det där märkliga fenomenet att olika människor ju tenderade att jobba på olika arbetsplatser som såg olika ut. Så hur skulle det se ut om inte alla fick ha lika många fikamöten via Microsoft Teams? Blott Sverige svensk expertis har.

Men åter till maskerna. Vi har inte riktigt haft två månader på oss att vänja oss vid dem. De kom liksom smygandes. Först på någon enstaka flanör man mötte under en hundpromenad – vilket faktiskt ändå framstår som mindre udda i en fortfarande relativt smoggig stad som Krakow än i Sverige – men sedan på fler och fler. Jag hade dragit på mig en suspekt rosa variant i tyg som min respektive så fint sytt ihop, med lite hushållspapper som filter i en ficka mellan mun och yttertyg när jag var tvungen att handla och vackert stått i kö med den på för att ens få komma in i affären. Att se fler och fler som gick runt med dem även ute på gatan kändes oroväckande. Men sedan, för några veckor sedan, kom lagen att den skulle vara på i alla offentliga miljöer. Det är klart man kan vara ute med en hund i över en timme med täckt näsa och mun. Men det avstressande och stärkande momentet liksom försvinner där i flåsandet, kliandet och de tilltagande virusparanoida idéerna om andtäppa och behovet av andetag som en stor stygg varg i färd med att bryta sig in hos en liten gris. Vi kastar numera boll i trädgården och jag är nöjd med kanske 2-3000 på den hetsande stegräknaren min kinesiska mobil av någon anledning lagt på hemskärmen. ”Ring isoleringen och ange när ni tror ni kan behöva mig…”

Uppsittarlördagkväll med några burkar Zywiec och den nya coronatoddyn: Johnny Walker, hett vatten, rikligt med honung och pulvriserad ingefära. Jag knackar ner ett meddelande på det sociala nätverket till en gammal vän i Sverige för lite av det där karantänshänget som hela världen blivit så bra på. Blir direkt ombedd att komma över till den där hårdrockspuben med marint tema i Vasastan. Komplett med aktuell mingelbild. Han tycker vi borde ses snart och uttrycker sin fasta tro på att allt, inkl. ekonomin, ”tar fart” igen. Det hela förmodas vara överdrivet.

Jag har inte räknat antalet steg från det till arbetsplats omgjorda gästrummet till vare sig badrummet runt hörnet eller köket på nedervåningen. Men jag vet att antalet steg som stirrar mig i nyllet med Huaweiens fladdermusögon alltid är långt under 1000 när arbetsdagen är slut och att nacke, skuldror och revben känns stelare och mer värkande dag för dag. Jag hör min son tjuta i bakgrunden någonstans under ett kundsamtal innan det bryts pga usel nätverksuppkoppling. Jag öppnar fönstret och släpper in dammet och det envetna borrandet från byggarbetsplatsen utanför och stannar upp de där tio sekunderna där jag måste tänka efter vad jag nyss gjorde och vad jag precis var på väg att göra innan jag drar ur nätverkskabeln och stoppar tillbaks den. Fokusera. Snurra. Fokusera. Tappa. Upprepa. Scrolla på det sociala nätverket lite snabbt för att rensa tankarna. Femtioelfte artikeln om förrädisk COVID-19 utan klassiska symptom och femtiotolfte om hittills nya, okända sätt din kropp kan massakreras inifrån på om du trampar i fel persons saliv och sedan slickar på din sko. Snurra. Fokusera. Upprepa.

Får en uppdatering av ännu gammal vän sent en lördagskväll. Denna gång på gammeldags telefon. Han vill inte prata wuhan-flunsa eller karantänskris alls utan ärendet rör internhumor, lokal lingo samt nya relationer som uppstått på hemmaplan. Gott så. Kul att folk har kul försöker jag intala mig själv alltmedan jag redogör för det han undrar om, bitandes i min sliriga tunga då och då för att hålla mig till ämnet och lämna maskerna, aerosolerna och lungsoten därhän. Jaså ni har fest där ute i Västerort? Se där. Vilka är där? Några man känner? Jag lyckas i vart fall maskera frågeställningen till att inte handla om det exakta numret i denna fasansfulla folksamling till potentiell smitthärd. När jag till slut nämner något om spridning och dödssiffror i olika länder så äschar han lite lätt och säger att han är dåligt uppdaterad. Jag tror dock att vi lyckades undvika att nämna Tengil och hur hans prognos löd för Törnrosdalen den veckan.

Som uppväxt på ett kargt och klippigt Södertörn med sina tallar på sprickhällarna stupandes ner mot sjön så är man inte riktigt beredd på hur oerhört grön en centraleuropeisk lövskog kan vara i Maj. Jag försöker ta in det. Masken kliar. Jag överväger att begå ett brott och försiktigt nypa tag i snöret runt höger öra och låta den hänga på trekvart runt endast vänster men avstår utan att riktigt kunna motivera för mig själv varför. Eventuellt någon slags ilsket åthutande guide till maskbärande där vikten av att aldrig, aldrig, aldrig under några omständigheter röra vid masken under användning utan endast vid hemkomst och i samband med handdesinficering. Den får klia. Jag får flåsa. Min andedräkt luktar märkligt och jag undrar av vad. Axlarna värker. Munnen är torr. Spänningen släpper tidvis under lövtaket men väl tillbaka innanför tujorna på rastgården så slår den till igen. Barn skriker. Hundar skäller. Luften tar slut trots att masken nu tas av. The trick is to keep breathing.

Jag vaknar kl 03.45 Blir andfådd av att gå till badrummet och lägger mig igen med hjärtklappning. Jag ser en miljard kineser sitta vid ett buffébord på sin mur som slingrar sig likt en midgårdsorm runt jorden, ätandes allt från skallerormar till orangutanger och utdöda jättebältor medans de frenetiskt hostar varandra i ansiktet. Nyheter når mig från Sverige om hur FHM givits såväl beslutande som lagstiftande makt av en snudd på enig riksdag. Endast SD lade ner sina röster medan talkörerna och stöveltrampen från studentfirare, åreresenärer och caféhipsters utanför riksdagshuset växte sig allt mer öronbedövande. En gigantisk Scania kommer åkande över Norrbro och tippar sin last ner i strömmen till vattenfestivalens räkfrossande boråsares jubel. Fast istället för kitschiga plastankor med solbricker så är det små vita bollar med röda svamputväxter på som forsar ut i Östersjön medans Polen i hast lägger ut gigantiska, finmaskiga nät…

Är det värt det? It’s just the flu, bro som någon vis man med bak-och-fram-vänd skärmmössa lär ha sagt. Instängd, isolerad och halvkvävd. Skakad och rörd. Pantad och såld. Varför får inte jag springa runt med de andra små tjurarna och dricka öl på uteservering utan kirurgmask jag också? Polen har i runda slängar fyra gånger så många invånare som Sverige och är betydligt mer tättbefolkat. Dödstalen är de omvända. De totala dödstalen. Sverige Polen 4 – 1. Tjeckien som är jämnstort med Sverige har efter hårda nedstängningsregler liknande de polska hållit nere dödstalen på en tiondel av de svenska. Hoppas fjällresan var spexig värre och att studentmössan inte kliade. De gamla russinen på Springfield Retirement Castle kan ju inte världens modernaste land förväntas släpa på hur länge som helst. De skulle ju ändå dö. Vi förstår så väl. Syrgas hit, nära och kära dit. Vi höll ju iaf gränsen. Öppen.

Jag tar min dagliga Hydroxyzium Adamed till frukosten och andas. Freedom’s just another word for nothing left to lose. I slutändan känns det bättre att ha saker kvar värda att bevara."

Ibland så känner jag
att jag skulle kunna ge vadsomhest
hursom-närsom-vadsomjävlahelst
för att kunna gå ner dit igen

Nerför trappan
en skarp vänstersväng
och ystra ekande sjumilakliv genom korridoren
som pumpade oss in mot
själva hjärtat
bankandes, bultandes
Ett ångloks brunstiga pistonger

Kejsaren av Portugalliens kaskett
på en krok brevid gepardskinnet
i den innersta kammaren
den inre kretsen
alla
vi
utvalda
svettandes vargblod
raglandes runt på det hala golv
där kokainkrokodilerna höll hov
på det skånska slottet
Klonk & skrammel
dunder & brak
pistolskott & primalskrik

Men det har fyllts igen
och övervuxits
mull
tistlar
ormbunkar
Så låt tiden ta sin cigarett
och fimpa i avloppbrunnen utanför

Det är alltid 1996 i Bagarmossen

Tänk när de dödas majoritet når upp till 600 miljarder och det har gått 400 000 år. Eller 300 miljarder år! Eller 893425347062492215889225413¹⁰ miljoners miljarder år! När upphör tiden? När började den? Vem fan satte igång klockan?

Så avslutar Charlie Christensen Arne Ankas fiktiva självbiografi Bombad & Sänkt. En av de böcker som gjorde det starkaste intryckte på mitt tonåriga jag. Kanske det allra starkaste faktiskt. Jag har nog aldrig egentligen varit sådär klassiskt intellektuell och bildad som jag ibland velat ge sken av. Kanske också därför jag här också skarvar lite och utelämnar att den allra sista meningen faktiskt är ”Jag har aldrig förstått mig på Freud” då jag ärligt talat inte har en aning om vad Freud har för relation till ovan citerade funderingar kring tiden. Kanske har heller inte Charlie Christensen det och det hela bara är en ironisk släng iom att boken till stor del handlar om mer eller mindre kvasiintellektuella typer. Men lika lite som jag förstår mig på Freud tycker jag mig förstå mig på själva kärnan i resonemanget: tiden.

En mycket viktig del av kvasiintellektualismen är ju de onödiga – och ofta misslyckade - studierna i spridd humaniora. Det var inte överdrivet mycket matnyttigt jag fick med mig i bagaget från min kurs i litteraturvetenskap på Stockholms Universitet något år efter millennieskiftet men något som faktiskt gjorde intryck var första kapitlet ur Erik Auerbachs Mimesis – Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen som ingick i kurslitteraturen. En rätt omfattande sådan naturligtvis. Lustigt nog så har jag precis alla små pocketversioner av de gamla grekernas dramer sparade här i hyllan – då det som vi alla vet endast är dokusåpadeltagare, minimalistiska inredningsbögar och barbarer norr om floden Rhen som ej håller sig med bibliotek i hemmet - men just nämnda Mimesis har av någon anledning blivit liggande hos min ömma moder, varför jag ej kan citera ur den just nu då det skulle behövas. Nåväl. Det kanske faktiskt blir bättre om jag faktiskt redogör för min minnesbild av det lästa än den faktiska texten. Det är ju trots allt den jag burit med mig.
Kapitlet har titeln Odysseus ärr och analyserar ett stycke ur Homeros Odyssén där Odysseus till slut återvänt till sin ungdoms ö Ithaka och i något sammanhang, för att bevisa att han verkligen är den han utger sig för att vara måste visa upp ett ärr han har på benet. Ett liten, men ändock viktig, detalj som för handlingen framåt. Ett fenomen som lika gärna skulle kunna dyka upp i ett modernt verk. Något man avhandlar på någon rad eller två. En person har ett ärr. Ärr är unika. Det är rätt person! Vidare i handlingen. Så gick det dock inte till redan hos de gamla grekerna. Passagen om att Odysseus visar sitt ärr leder direkt över till en beskrivning (berättaren fortsätter sitt mässande på hexameter) om hur Odysseus fick detta viktiga ärr under en vildsvinsjakt och detta upptar flera sidor – eller en himla massa verser, om vi ska vara petiga. De gamla grekerna skrev ju inte böcker utan reciterade epos. Det som skedde under denna vildsvinsjakt i det förgångna ges precis samma vikt som det som sker i berättelsens nu. Som att tiden däremellan inte existerade eller inte gav dessa händelser de olika prioriteter som vi skulle ge dem i ett modernt historieberättande. I det antika Grekland så fanns alla årtal någonstans samtidigt. Detta synsätt jämfördes sedan av Auerbach med Gamla Testamentet som skrevs under samma tid, där vissa delar kan urarta i långa tirader om att Adam var far till Kain som fick en son som hette si som i sin tur fick en son som hette så och så vidare i all oändlighet – och alltid med tillägg hur många hundra år (ja, Gud var mycket generös med livslängder på den här tiden) respektive gubbe blev och den kärnfulla slutkommentaren ”och därefter dog han”. Tiden tickar på. Från A till B till C. Jord skapas. Varde ljus. Sju dagar. Paradis. Syndaflod. Man föds. Man gör saker. Och därefter dog han. Var sak har sin tur.

Jag förstår mig som sagt inte på Freud. Men David Bowie tycker jag mig ha rätt så bra koll på. Denne mans förhållande till tiden brukar väl allmänt anses vara det att han konstant låg snäppet före den. Tidens gång är också ett hyfsat återkommande tema i hans verk, från förändringens snabba vindar i Changes, hur tiden tände ciggen i Rock ’n’ roll suicide till de sju dagarna att leva sitt liv på i Seven från plattan Hours. Samt naturligtvis själva låten med titeln Time. Ett av de allra mäktigaste mästerverken.
Men ingenstans berördes det lika fint i undertecknads öron som på 2002 års Slip Away. Jag hörde den första gången live faktiskt. Under den enda konsert med honom som jag hann med att gå på. Det tillhör ju inte vanligheterna – för mig iaf – att en av de nya låtarna med gammal artist sätter sig så direkt innan man ens har köpt skivan. Heathen hade väl ett drygt år på nacken då och han hade redan hunnit släppa efterföljaren Reality. Men scenshowen var upplagd så att på just denna låt så visades texten rad för rad på videoskärmen med en liten boll som hoppade från ord till ord som på en karaokemaskin. Det fanns ett budskap här som skulle fram. Och jag fick det. Down in space it’s always 1982.

Det är en rätt märklig historia om ett kufiskt barnprogram som gick på någon lokalkanal i New York i brytpunkten mellan sjuttio- och åttiotal med en fryntlig Farbror Floyd och någon slags kasperdockor: Oogie och Bones Boy. En amerikansk Anita och Televinken kanske. Fast förmodligen smartare med högre kultvärde eftersom Bowie enligt ett mellansnack som står att finna i ett YouTube-klipp – jag har inget minne av det från giget jag var på – brukade sitta och kolla på det med Iggy Pop och John Lennon när det begav sig. Bowie refererar till Yankees och Coney Island i ett New York som fortfarande finns där men ändå inte. En undflyende verklighet. En bild som blir grå och suddig.
”Once a time
They nearly might have been
Bones and Oogie on a silver screen
No one knew what they could do
Except for me and you
They slip away
They slip away”

Jag har nog aldrig riktigt greppat det där med när man får sina ärr. Ju äldre jag blir ju mer börjar jag förstå att min syn på tiden inte riktigt går ut på att någon lever, får barn och därefter dör. Allt som hänt finns här samtidigt. Alla tidsperioder är parallella och alla är alltid lika gamla. Vartenda ärr jag fått i alla dessa vildsvinsjakter beskrivs lika målande om och om igen oavsett hur handlingen fortskrider här ute i Gamla Testamentet. Parkerar jag bilen vid studentbostäderna i Björnkulla så borde jag kunna se grabbarna i Myspyspatrullen stövla ut med gitarrer på ryggarna och en kasse Sofiero. Skulle jag köra ner till Folkets Park vid sjön Hulingen i Hultsfred så skulle det finnas en kåkstad av kupoltält där, komplett med vulgärt studentikosa och lokalpatriotiska banderoller och flaggor. I ett kedjehus i Tyresö serveras det fortfarande rykande hett te i brun kanna av keramik framför Rederiet i en oxblodsfärgad hörnsoffa av skinn. Skivor, böcker, tidningar, allehanda kuriosa – det som var bra förblir bra. Det ”var” inte ens. Det är. Upphörde aldrig att vara. Existerar fortfarande. Någonstans.

Detta är ju på många sätt en förbannelse. Förvisso kan folk bli imponerade av vilket minne man har men ibland tycker jag mig också skönja en lite avvisande, distanserad hållning. En nästan skräckblandad förtjusning över hur man kan dyka upp ur en glipa i tid och rum – i synnerhet när man träffar vänner från förr – och agera som att tiden stått stilla när de övriga i sällskapet bekymmersfritt vandrar på i sin linjära tidsuppfattning. Jag kan ibland undra hur det är. Att bara knata rätt igenom livet från A till B till C som vissa tycks göra. Och därefter dör de.

När jag kommit såhär långt i texten så börjar ju den där distanserande känslan växa sig allt starkare. Jag ser framför mig hur ni läsare som orkat ända hit föreställer er mig som Björn Kjellman i TV-filmsversionen av Gardells En komikers uppväxt där han står i en nedsläckt lägenhet och kryssar över ansikten på gamla skolfoton.

”Ibland föreställer jag mig att ni allesammans är kvar därute, i Sävbyholm, att ni fortfarande är tolv år gamla och har cyklar med rocketstyren och hänger vid stationen och Mobilmacken.
Att jag ensam rört mig bortåt.”

Riktigt så illa är det som tur är inte. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte alls kunde relatera till karaktären Juha Lindström och hans eviga ångest över varför i helvete vi blev som vi blev? Men mer om det en annan gång.

Det jag faktiskt kan trösta mig med är det att jag – och Bowie – faktiskt har rätt rent vetenskapligt. Det ljus som skickades ut från planeten Tellus och förorten Bagarmossen 1996 rusar ju faktiskt fram genom universum i en hastighet mer svindlande än vi kan föreställa oss - och någonstans kan det fortfarande ses. Kommer förmodligen alltid att göra det. Liksom Bowie, Lennon och Iggy Pop sittandes på ett golv framför en gammal tjock-TV. Garvandes läppen av sig åt några kasperdockor.

”Oogie knew there's never ever time
Some of us will always stay behind
Down in space it's always 1982
The joke we always knew”

Så är man så djävla efter egentligen?

Jag har aldrig förstått mig på Freud.

PS. Förvånar det er om jag avslöjar hur jag fått lägga band på mig för att inte mata texten med än mer detaljer om litteraturvetenskapskurser, Arne Ankas Stockholm och Bowies diskografi? Det hade kunnat bli minst fyra hexameterverser till om inte ämnet gjort mig medveten om det…

PS II. Ett av mina mål med den här bloggen är att minska ned antalet PS till högst ett.

Det finns en skiva jag inte äger. Eller ja, det finns såklart en helsikes massa. Men här talar vi om en som jag verkligen borde ha. Som jag alltså saknar. En fantomskiva som liksom lyser med sin frånvaro där någonstans mellan Kär och galen och Det goda livet. Ett drivet medium värt namnet skulle kunna fotografera dess aura där i skivhyllan med en avancerad New Age-Nikon. Eller om de har mobilappar för sådant numera. Jag talar naturligtvis om Ulf Lundells Den vassa eggen. En av ytterst få svenska plattor som fått en hel bok – Håkan Laghers Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos – tillägnad sig. Jag misstänker faktiskt starkt att det är den enda. Inte ens Dr. Bombays Rice and curry kan ha nått ända dit. En platta vars nyutgåva på CD 1998 inte bara var i digipack och såväl innehöll en djäkla massa extraspår som liner notes av upphovsmannen själv (har ni någonsin ägt en sådan nyutgåva av vilken lundellplatta som helst så vet ni att bara denna lilla reflekterande tillbakablick på texthäftets sista sida är värt vad än skivan kostar och att du inte bara kan nöja dig med den gamla vinylen) utan även – enligt ett några år äldre lundellfan på mitt sommarjobb året efter – ett dolt ljudspår liksom ”bakom” första låten där en lindrigt nykter Uffe ska sitta och filosofera framför en tom resväska. Jag har nu i över 22 års tid samlat på mig det allra, allra mesta karln gett ut i musik- och i viss mån även bokväg. Från hans tre första plattor i mitten av 70-talet: Vargmåne, Törst samt liveskivan Natten hade varit mild och öm som jag lånade av min morbror på vinyl som 18-åring till den senaste, Telegram, som min ömma moder gav mig i julklapp för två månader sedan. Men inte denna – kanske i konkurrens med Kär och galen, plattan med Öppna landskap på – mest kända och omskrivna vassa egg. Som att ett dylanfan skulle vara utan Blood on the tracks eller att ha sett hela The Sopranos i kronologisk ordning flera gånger men konsekvent hoppat över när Paulie Walnuts och Christopher Moltisanti jagar den nerdekade gamle ryske elitsoldaten i Pine Barrens.

När övergår egentligen förälskelse i kärlek och kärlek i liknöjdhet? När övergår liknöjdheten i bitterhet och bitterheten i fientlighet? Samt måste det ske i den ordningen? Det måste det naturligtvis inte och lika självklart så står inga tydliga gränsdragningar att finna. Den förälskade fånen kan gå direkt till att bli en bitter bastard utan att passera GÅ med inte ett endaste kilo kärlek i bagaget. Liksom liknöjdhet kan återfödas som förälskelse när Uranus står i Vattujungfruns tecken och rusdrycken i rockenrollens. När föremålen flyger genom luften, badrumsdörrar smälls mot spruckna dörrkarmar och lappen med duktigt nedplitade punkter för civiliserat och respektfullt umgänge slits ned från kylskåpet – är det ens fientlighet längre eller någonting ännu värre? Samt vilka stadier har man egentligen bakom sig och i vilken ordning? Går det att vända om tillbaka mot land när det knakar och spricker men innan isen helt har brustit och lämnat en i den öppna vaken?

Som Lenton Heathcliff skrev till sin ex-fru Bess i ett brev daterat 8 februari 1987:

”Du säger att jag övergav dej

Nåväl

om man under åtta års tid

eller om det var mer

med jämna mellanrum ber sin man

dra åt helvete

slänger hans kläder nerför trappan

och skriker Ut!

så är det inte så konstigt

att denne man till slut verkligen går sin väg

Det enda underliga är ju

att han stannade kvar

så pass länge”

(…)

”Men

som om det inte vore nog

så hugger äktenskapet också av

senorna i knävecken

så när man äntligen bestämt sej för att gå

så kan man inte

för man har glömt bort

hur man bär sej åt

för att ta sej nån annanstans

Man är som en fånge på rymmen

och man klarar inte friheten

den efterlängtade

så man begår några klantiga brott

så man åker fast igen

och försonas under högtidliga former

med galler och fångvaktare

Det

är den verkliga galenskapen”

Kanske finns det ibland varken fast land eller någon vak utan bara en rutten issörja att klafsa runt i? Tills det hux flux fryser på igen och man blir stående med raggsockar och läderkängor som gjutna i betong. Förstenad och oförmögen att skrida till aktion hur kalla fötter man än fått.

Här någonstans vore det på ett sätt enklast och troligtvis också mest förväntat (för att inte säga förutsägbart) att bara kallt konstatera hur Den vassa eggen ju är en skilsmässoplatta och att jag numera är en fri man i stan, laglös, ute på vägen igen, män utan kvinnor osv. Allt det där lundell-springsteenska om att slutligen lyckas smita ut genom gallret och fira segern med Jolly Roger smattrande i vinden ackompanjerad av glockenspiel, bombastiska trumfill och saxsolon. Världen var galen, jag fick en massa skit, allt är orättvist - men jag bröt mig loss och skrattar såväl bäst som sist.

Fast det är ju sällan ens fel att två träter.
Det är två skuggor som dansar längs väggen.

Fram längs den vassa eggen.

Så även om jag lever i ett annat land nu. Lever i exil. Så kan det ju faktiskt vara så att den längs vägen gående ensamma man, han som bara försvann, även han slängde kläder nerför trappor och skrek diverse hårda ord. Hur en redan rakbladsvass egg slipades och slipades av coronavirusets allt snabbare snurrande sten så gnistorna sprätte som tomtebloss. Och som tomtebloss brann tålamod, förstånd, empati och verklighetskontakt i takt med isoleringen, stressen och ovissheten under detta helvetesår 2020. Inte för att Ulf Lundell hade det så djävla roligt 1985 han heller men fick åtminstone sitta på Kvarnen och beklaga sig inför andra levande människor av kött och blod. Så skuggorna dansade fram i gnistregnet och boxades hejvilt i en allt mindre ring och utan annan publik än ett stackars barn och en hund som inte ens betalt entrébiljetten. Tills isen helt brast och en av dem bara försvann ner i ett mörker där Tant Doktorn och Farbror Apotekaren fick dragga.

Jaha. Varför äger jag då fortfarande inte den där förbannade skivan efter 22 år? Till att börja med så hade jag redan tidigt hört de mest kända spåren på någon samling och i millenieskiftets stoogesdyrkan någonstans tyckt att det där väldigt nittonhundraåttiofemmiga synthsoundet kanske inte riktigt var prio 1 att investera i när det fanns sjuttiotalsplattor kvar att jaga. Men även det tidigare nämnda faktum att det är en skilsmässoplatta fick en nog att dra öronen åt sig. Sådant kändes lite segt att brottas med inför kommande roskildefestival när det krävdes mer vagabondrelaterat testosteron på blandbanden. Sedemera blev det nog till lite av en fix idé: jag köper icke denna skilsmässoplattornas magnum opus innan jag själv verkligen har användning för och kan relatera till den.

Så bar det sig då att jag en smällkall januaridag begav mig ut för att återupptäcka den förbannade hemstad jag aldrig tycks kunna lämna ordentligt. Upp på Mariaberget över Centralbron mot Helikopterplattan och runt Riddarholmen vidare in mot City och ett Sergels Torg man aldrig tycks känna igen numer. Upp på Brunkebergsåsen och kryssandes ner mot Dekorimahörnan där Stig Engström och Christer Pettersson stod och singlade slant 35 år tidigare. Sveavägen ner mot serie- och skivhandeln och sedan Odengatan upp mot Upplandsgatans två skivbörsar som låg kvar vägg i vägg som den förstenade siamesiska tvilling som skulle bekräfta undantaget till det skitnödiga Stockholms regel att vara i ständig förändring. Tre skivaffärer. Den fanns inte någonstans. Inte ens någon beige förstaupplaga på CD utan liner notes. Den underbart snacksalige föreståndaren på tvillingbörsen som inte heter Cosmos Factory hävdade t o m att den är extremt svår att få tag på nuförtiden. Den vassa eggen trubbades av.

Jag vände hem igen.

PS. Lenton Heathcliff är – naturligtvis – den mycket typiskt vilda vilda-västern-corny-döpta huvudpersonen (och självklart då också författarens alter ego) i Ulf Lundells roman Tårpilen.

PS II. Ja, den här texten är fruktansvärt späckad med referenser till titellåten. Se det som en form av chiffer du endast kan tyda genom att lyssna på den.