Det finns en skiva jag inte äger. Eller ja, det finns såklart en helsikes massa. Men här talar vi om en som jag verkligen borde ha. Som jag alltså saknar. En fantomskiva som liksom lyser med sin frånvaro där någonstans mellan Kär och galen och Det goda livet. Ett drivet medium värt namnet skulle kunna fotografera dess aura där i skivhyllan med en avancerad New Age-Nikon. Eller om de har mobilappar för sådant numera. Jag talar naturligtvis om Ulf Lundells Den vassa eggen. En av ytterst få svenska plattor som fått en hel bok – Håkan Laghers Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos – tillägnad sig. Jag misstänker faktiskt starkt att det är den enda. Inte ens Dr. Bombays Rice and curry kan ha nått ända dit. En platta vars nyutgåva på CD 1998 inte bara var i digipack och såväl innehöll en djäkla massa extraspår som liner notes av upphovsmannen själv (har ni någonsin ägt en sådan nyutgåva av vilken lundellplatta som helst så vet ni att bara denna lilla reflekterande tillbakablick på texthäftets sista sida är värt vad än skivan kostar och att du inte bara kan nöja dig med den gamla vinylen) utan även – enligt ett några år äldre lundellfan på mitt sommarjobb året efter – ett dolt ljudspår liksom ”bakom” första låten där en lindrigt nykter Uffe ska sitta och filosofera framför en tom resväska. Jag har nu i över 22 års tid samlat på mig det allra, allra mesta karln gett ut i musik- och i viss mån även bokväg. Från hans tre första plattor i mitten av 70-talet: Vargmåne, Törst samt liveskivan Natten hade varit mild och öm som jag lånade av min morbror på vinyl som 18-åring till den senaste, Telegram, som min ömma moder gav mig i julklapp för två månader sedan. Men inte denna – kanske i konkurrens med Kär och galen, plattan med Öppna landskap på – mest kända och omskrivna vassa egg. Som att ett dylanfan skulle vara utan Blood on the tracks eller att ha sett hela The Sopranos i kronologisk ordning flera gånger men konsekvent hoppat över när Paulie Walnuts och Christopher Moltisanti jagar den nerdekade gamle ryske elitsoldaten i Pine Barrens.

När övergår egentligen förälskelse i kärlek och kärlek i liknöjdhet? När övergår liknöjdheten i bitterhet och bitterheten i fientlighet? Samt måste det ske i den ordningen? Det måste det naturligtvis inte och lika självklart så står inga tydliga gränsdragningar att finna. Den förälskade fånen kan gå direkt till att bli en bitter bastard utan att passera GÅ med inte ett endaste kilo kärlek i bagaget. Liksom liknöjdhet kan återfödas som förälskelse när Uranus står i Vattujungfruns tecken och rusdrycken i rockenrollens. När föremålen flyger genom luften, badrumsdörrar smälls mot spruckna dörrkarmar och lappen med duktigt nedplitade punkter för civiliserat och respektfullt umgänge slits ned från kylskåpet – är det ens fientlighet längre eller någonting ännu värre? Samt vilka stadier har man egentligen bakom sig och i vilken ordning? Går det att vända om tillbaka mot land när det knakar och spricker men innan isen helt har brustit och lämnat en i den öppna vaken?

Som Lenton Heathcliff skrev till sin ex-fru Bess i ett brev daterat 8 februari 1987:

”Du säger att jag övergav dej

Nåväl

om man under åtta års tid

eller om det var mer

med jämna mellanrum ber sin man

dra åt helvete

slänger hans kläder nerför trappan

och skriker Ut!

så är det inte så konstigt

att denne man till slut verkligen går sin väg

Det enda underliga är ju

att han stannade kvar

så pass länge”

(…)

”Men

som om det inte vore nog

så hugger äktenskapet också av

senorna i knävecken

så när man äntligen bestämt sej för att gå

så kan man inte

för man har glömt bort

hur man bär sej åt

för att ta sej nån annanstans

Man är som en fånge på rymmen

och man klarar inte friheten

den efterlängtade

så man begår några klantiga brott

så man åker fast igen

och försonas under högtidliga former

med galler och fångvaktare

Det

är den verkliga galenskapen”

Kanske finns det ibland varken fast land eller någon vak utan bara en rutten issörja att klafsa runt i? Tills det hux flux fryser på igen och man blir stående med raggsockar och läderkängor som gjutna i betong. Förstenad och oförmögen att skrida till aktion hur kalla fötter man än fått.

Här någonstans vore det på ett sätt enklast och troligtvis också mest förväntat (för att inte säga förutsägbart) att bara kallt konstatera hur Den vassa eggen ju är en skilsmässoplatta och att jag numera är en fri man i stan, laglös, ute på vägen igen, män utan kvinnor osv. Allt det där lundell-springsteenska om att slutligen lyckas smita ut genom gallret och fira segern med Jolly Roger smattrande i vinden ackompanjerad av glockenspiel, bombastiska trumfill och saxsolon. Världen var galen, jag fick en massa skit, allt är orättvist - men jag bröt mig loss och skrattar såväl bäst som sist.

Fast det är ju sällan ens fel att två träter.
Det är två skuggor som dansar längs väggen.

Fram längs den vassa eggen.

Så även om jag lever i ett annat land nu. Lever i exil. Så kan det ju faktiskt vara så att den längs vägen gående ensamma man, han som bara försvann, även han slängde kläder nerför trappor och skrek diverse hårda ord. Hur en redan rakbladsvass egg slipades och slipades av coronavirusets allt snabbare snurrande sten så gnistorna sprätte som tomtebloss. Och som tomtebloss brann tålamod, förstånd, empati och verklighetskontakt i takt med isoleringen, stressen och ovissheten under detta helvetesår 2020. Inte för att Ulf Lundell hade det så djävla roligt 1985 han heller men fick åtminstone sitta på Kvarnen och beklaga sig inför andra levande människor av kött och blod. Så skuggorna dansade fram i gnistregnet och boxades hejvilt i en allt mindre ring och utan annan publik än ett stackars barn och en hund som inte ens betalt entrébiljetten. Tills isen helt brast och en av dem bara försvann ner i ett mörker där Tant Doktorn och Farbror Apotekaren fick dragga.

Jaha. Varför äger jag då fortfarande inte den där förbannade skivan efter 22 år? Till att börja med så hade jag redan tidigt hört de mest kända spåren på någon samling och i millenieskiftets stoogesdyrkan någonstans tyckt att det där väldigt nittonhundraåttiofemmiga synthsoundet kanske inte riktigt var prio 1 att investera i när det fanns sjuttiotalsplattor kvar att jaga. Men även det tidigare nämnda faktum att det är en skilsmässoplatta fick en nog att dra öronen åt sig. Sådant kändes lite segt att brottas med inför kommande roskildefestival när det krävdes mer vagabondrelaterat testosteron på blandbanden. Sedemera blev det nog till lite av en fix idé: jag köper icke denna skilsmässoplattornas magnum opus innan jag själv verkligen har användning för och kan relatera till den.

Så bar det sig då att jag en smällkall januaridag begav mig ut för att återupptäcka den förbannade hemstad jag aldrig tycks kunna lämna ordentligt. Upp på Mariaberget över Centralbron mot Helikopterplattan och runt Riddarholmen vidare in mot City och ett Sergels Torg man aldrig tycks känna igen numer. Upp på Brunkebergsåsen och kryssandes ner mot Dekorimahörnan där Stig Engström och Christer Pettersson stod och singlade slant 35 år tidigare. Sveavägen ner mot serie- och skivhandeln och sedan Odengatan upp mot Upplandsgatans två skivbörsar som låg kvar vägg i vägg som den förstenade siamesiska tvilling som skulle bekräfta undantaget till det skitnödiga Stockholms regel att vara i ständig förändring. Tre skivaffärer. Den fanns inte någonstans. Inte ens någon beige förstaupplaga på CD utan liner notes. Den underbart snacksalige föreståndaren på tvillingbörsen som inte heter Cosmos Factory hävdade t o m att den är extremt svår att få tag på nuförtiden. Den vassa eggen trubbades av.

Jag vände hem igen.

PS. Lenton Heathcliff är – naturligtvis – den mycket typiskt vilda vilda-västern-corny-döpta huvudpersonen (och självklart då också författarens alter ego) i Ulf Lundells roman Tårpilen.

PS II. Ja, den här texten är fruktansvärt späckad med referenser till titellåten. Se det som en form av chiffer du endast kan tyda genom att lyssna på den.